asafroling

Futila krattförsök på Ystadsvägen.

Hur mycket måste man slänga, ge bort, tappa, sälja för att få ording på ens tillhörigheter.Är den gyllene regeln "en sak in, en sak ut" det man måste leva efter?( undra hur man gör när man lastar ur Konsumkassarna då....tömmer frysen?)
Efter ca. fem minuter derdykt i klädhögarna undrar jag om det är normalt att ha 20 svarta T-shirts....50 svarta strumpor.....30 par underbyxor, men det måste det ju vara, hur gör man annars?
 Jag kan ju inte tvätta hela tiden.Dessutom används tvättkorgarna lika mycket som lagringsutrymme som redskap att lyfta ned tvätten till tvättstugan i, plats i skåpen finns ju inte.
Slänger nog mer saker än de flesta jag känner men ändå är virrvarret av prylar större.......Alltså måste jag ha startat med ett större antal.
Är lösningen mer utrymme?
Det kanske man bara fyller med mer saker, men var kommer allt ifrån?
En vän har lika stor lägenhet som jag, tycker om att shoppa( vilket jag inte finner lika stort nöje i) men denna lägenhet i fråga är ödslig i jämförelse.
Antalet saker kan inte vara orsaken, det måste vara storleken.
Inte större antal alltså, utan bara större.

Mina tillbehör måste vara i en storleksklass för sig, i och med att dessa fyller rummet.
Ergo....jag är storlek större, mina kläder är större, min säng större  och om man går ned på småsaker så måste även mina hårnålar och gummisnoddar vara större.
Alla i min storlek borde alltså ha tillgång till fler kvadratmeter, på längd, bredd och inte att förglömma höjd.

Ett badlakan till en figur på en och sextio blir inte mycket att torka sig med om man är trettio centimiter längre.
Tänk er att dricka ur ett glas som rymmer vatten till att släcka törsten, är storleken på detta glas lika för alla?
Size matters  ;)

ScienceDaily (Dec. 23, 2005) - "Where have all the bloody teaspoons gone?" is an age old question in the workplace. In this week's British Medical Journal, researchers at the Burnet Institute in Australia attempt to measure the phenomenon of teaspoon loss and its effect on office life.

They purchased and discreetly numbered 70 stainless steel teaspoons (54 of standard quality and 16 of higher quality). The teaspoons were placed in tearooms around the institute and were counted weekly over five months.

After five months, staff were told about the research project and asked to complete a brief anonymous questionnaire about their attitudes towards and knowledge of teaspoons and teaspoon theft.

During the study, 56 (80%) of the 70 teaspoons disappeared. The half life of the teaspoons was 81 days (that is, half had disappeared permanently after that time). The half life of teaspoons in communal tearooms (42 days) was significantly shorter than those in rooms linked to particular research groups (77 days).

The rate of loss was not influenced by the teaspoons' value and the overall incidence of teaspoon loss was 360.62 per 100 teaspoon years. At this rate, an estimated 250 teaspoons would need to be purchased annually to maintain a workable population of 70 teaspoons, say the authors.

The questionnaire showed that most employees (73%) were dissatisfied with teaspoon coverage in the institute, suggesting that teaspoons are an essential part of office life. The rapid rate of teaspoon loss shows that their availability (and therefore office life) is under constant assault.

One possible explanation for the phenomenon is resistentialism (the theory that inanimate objects have a natural aversion to humans), they write. This is demonstrated by the fact that people have little or no control over teaspoon migration.

Given the widely applicable nature of these results, they suggest that the development of effective control measures against the loss of teaspoons should be a research priority.

###

Citation: The case of the disappearing teaspoons: Longitudinal cohort study of the displacement of teaspoons in an Australian research institute; BMJ Volume 331, pp 1498-1550